Charlotte Sjödin

Varför ska livet vara så orättvist,varför ska man behöva gå igenom saker och ting som man inte vill,det undrar jag.
Nu är det så att idag när jag var med min faster och farbror upp på sjukhuset för att ha ett litet möte om vad som kommer att hända och hur allt kommer att bli.
Pappa kan ju inte åka hem å bo hemma själv längre har vi konstaterat,då va ju frågan om hur vi ska lösa det på bästa sätt för att han ska må så bra som möjligt den sista tid han har kvar.
Läkaren skulle nu skicka en remiss till hospice uppe vid sidsjön,för där tyckte väl pappa också att det kanske bli bra.
Vi fick i alla fall till svar idag att han nu ska börja en ny cellgiftbehandling för att bromsa upp tumören,och pappa ville också veta hur lång tid han kan tänkas ha kvar i livet,svaret till min fasa blev 4-6 månader om allt går bra och han svarar på cellgifterna sen är det ju från individ till individ såklart.
Alltså detta är ju så tragiskt och fruktansvärt på ett sånt sätt så det inte går att förklara.
Jag har kommit till insikt nu om vissa saker,t ex att han aldrig kommer att få träffa sina barnbarn lr att resa den där resan till thailand som han velat göra innan han dör.
Jag tänker hela tiden på hur mitt liv kommer att förändras utan att han honom vid min sida, och att allt aldrig kommer att bli som förrut.
Saken är den att jag vill att han ska finnas för evigt.

Mitt hjärta gör så ont